Norrland 2006
Text och bild: Carl-Johan Månsson
En reseberättelse som handlar om lite mer än bara storfångster. Långväga resor innebär att man ibland prickar sämsta tänkbara förhållanden. Att utforska nya vatten 150 mil hemifrån är både chansartat och arbetsamt men fyllt av spännande upplevelser. Är det inte just det fiske handlar om?
Äntligen var vi på väg. Första målet var en storharrsjö utanför Jokkmokk. Natten smög på oss då vi avverkade mil efter mil norrut. Hela natten körde vi och turades om att sitta vid ratten. På eftermiddagen i mitten av juli kom vi in i det lilla samhället Jokkmokk. Orten hade som vanligt intagit en gemytlig stämning och man kunde nästan omgående känna doften av kokkaffe och myggmedel. Överallt pratades det fiske och grönt var modefärgen på kläderna. Med andra ord ett samhälle uppbyggd kring fiske och vatten. Vi införskaffade det sista vi behövde och hade tänkt att slå upp ett tält för natten då vi helt oförberett blev inbjudna till öringsfiske i en närliggande större sjö. Inte kunde vi säga nej till ett sådant erbjudande. Ett par timmar senare var vi på plats vid öringsjön. Mannen som vänligt tog emot oss hade en båt som vi fick låna och efter tältresning vid stranden gav vi oss ut på sjön. Vi var trötta efter den långa resan så nått längre pass blev det inte. Kvällen övergick i natt och vår fångst bestod endast av några mindre abborrar. Femkilosöringarna fick sparas till nattens drömmar. Men nästa gång…
Något slitna vaknade vi följande morgon, ivriga att få komma iväg på harrfiske. Efter nån timme på den vattenskadade vägen såg vi harrsjön, sjön man hade längtat efter i månader. Vi ställde i ordning det läger som skulle bli vårt hem under sex dagar. Vädergudarna var inte med oss. En kall nordvästlig vind kröp in under all klädsel så som underställ och vindtäta jackor. Kyligt värre men det hindrade inte oss och vädret skulle hinna växla flera gånger om. En snabbtur med den lilla båten gav oss en liten harr på spinn innan vi insåg att vinden var alltför stark för en liten gummibåt. Istället passade vi på att prova en mindre, intilliggande sjö som har förbindelse med harrsjön. Där var vinden inte lika stark och vi provade både spinn och spinnfluga. Gäddorna var som galna i våra beten och nöp fluga efter fluga och dessvärre även våra flytkulor på ytan. Sten-Sture tog i alla fall en skaplig harr på dryga kilot mellan gäddornas attacker. Det spännande flugfisket var inte att tänka på då vinden omöjliggjorde detta. Inte ens under natten lugnade sig vinden nämnvärt. Det slet rejält i tältduken då vi tillslut gav upp fisket och lade oss i sovsäckarna för att få lite sömn. Vädret andra dagen var detsamma. Starka vindar som kom från nordväst. Istället för ett svårt, vindpinat fiske begav jag mig upp på fjället intill sjön, toppar som är uppåt 1000 meter höga. Efter en vandring på runt tre timmar stod jag uppe på den högsta toppen. Vindarna var otroligt starka och byiga men utsikten var som bjöds var fantastisk och väl värd ansträngningen. I nordlig riktning sträckte sig den mäktiga fjällkedjan och på vissa höga toppar syntes snö ligga kvar. Runt omkring syntes små sjöar lågt belägna på myrarna och mellan sjöarna slingrade små bäckar fram. Det skulle säkert ta många år att utforska alla vatten som syntes runt. Säkerligen finns det storharr i flera vatten. En ljungpipare avbröt mina tankar. Jag kunde tillslut lokalisera den på en liten sten då jag närmande mig. Då jag kom tillbaka till lägret var det redan kväll. Kvällens underhållning stod en familj bergfinkar för, då de matade sina utflugna ungar precis intill lägret. En härlig syn!
Det är stadigt under mina fötter. Här finns känslan av människans delaktighet i naturen, i något större och mycket viktigare. Ursprung som ännu inte suddats ut men som det mångt och mycket skeva samhället försöker att rubba på. Kanske är dessa områden människans sista utpost där man kan få behörighet till naturens egna språk. Ett språk som fortfarande inte är vinklat, rätat och utjämnat. Här sker påverkan endast av naturens egna lagar. Som det har gjort i tusentals år. Här finns den totala tystnaden. Det är kanske det som gör att man kan höra sig själv så tydligt. Tankarna får en annan prioritet än i det vanliga bruset. Fjällen är stadigt, vackert och tyst. Ursprungets mästare…
Vi startade nästa dag med spinnfiske längs sjöns djupkant men endast gäddor visade intresse av våra spinnare. Efter en stadig middag begav vi oss av för lite landfiske vid den grundare delen av sjön. Mycket växtlighet och djup ner till endast 1 meter gjorde det svårfiskat. Efter en stunds fiske hördes rop från Sten-Sture, något om harr. Jag skyndade mig dit och fick bevittna en vacker storharr liggandes i håven. Vilken harr! Vägningen bekräftade våra misstankar. Siffrorna på den digitala vågen stannade på 1560 gram. Det var en av sjöns verkliga giganter. Snabb återutsättning. En sån harr är ett unikt biologiskt paket, värd all respekt och beundran. Vid fångst är just luftexponeringen kritiskt för fisken eftersom det ansamlas koldioxid i blodet som fisken inte kan göra sig av med. Detta bör man ha i åtanke vid vägning och fotografering. Jag gjorde senare under kvällen och natten försök både från land och från båt, inspirerad av storharren tidigare under kvällen men det var endast gädda som ville hugga. Trött och sliten lade jag mig i tältet framåt morgonen.
Vårt läger fick under dag fyra besök av tre lavskrikor. Fåglarna var inte det minsta rädda och uppträdde nyfiket på oss. Framåt kvällen hade vinden lugnat sig så pass att vi gjorde ett nytt försök med gummibåten. Vi fiskade längs ena långsidan av sjön där djupet uppgår till 2-3 meter som djupast. På en plats går en lång stenudde ut i sjön. Stora stenar sticker upp så pass mycket i ytan att vågorna bryts. Udden borde vara ett bra tillhåll för harren där de säkerligen kan hitta mycket föda. Vi nötte på med spinnfiske och vinden tilltog ytterligare. Vi ville gärna inte tro att vinden och den kalla temperaturen gjort fiskarna totalt inaktiva. Tillslut fick vi en harr på drygt 8 hekto. Även den tog på en liten spinnare.
Trötta på vinden bestämde vi oss nästa dag för att satsa på ett nytt kort. Vi utforskade ännu en sjö men det gav ingen harr, bara ett flertal gäddor. I det kristallklara vattnet var det en speciell känsla att se gäddornas attacker på våra beten. Efter en jobbig vandring tillbaka under natten gjorde vi upp en eld vid lägret. Temperaturen sjönk kraftigt och man frös. Kokkaffe och några mackor smakade ypperligt vid lägerelden. Inte en mygga syntes till och inte ett vak på hela sjön.
Är detta verkligen harrfiske? Kanske det är november månad och all fisk har parkerat i den djuphåla som finns i sjöns mitt. Hålan är 100 m djup och det som bestämmer var fisken kan stå är harrens hierarki. Den största harren, sjöns drottning, en harr på 3 kg har ställt sig djupast, där vattentemperaturen är som högst och därefter intages platserna en efter en. Det är hundratals kilosharrar som har parkerat i djuphålan. De står kvar i hålan tills värmen återkommer i maj. Nu matvägrar de totalt och spar på den energi som de kunnat inhämta under sommarmånadernas ljusa nätter. Den korta tiden då harren kan frossa på sjöns överflöd dygnet runt. Vakande harrar hela nätterna… Jag slets upp från fantasierna och det var dags att krypa in det något varmare tältet. Skulle bara saknas att det låg snö på tältduken nästkommande morgon tänkte jag innan jag somnade.
Sista fiskedagen vid sjön. Vinden var den värsta hittills och det skummade rejält ute på sjön från vågorna. Det skakade i tältet från den friska vinden som tog kraft över hela sjön för att därefter svepa in över lägret. Under eftermiddagen kom ett gäng specimenfiskare från Umeå som skulle fiska några dagar. Sista kvällens fiske ställdes in och i stället gjorde vi oss bekanta med det nyanlända gänget. De tyckte förhållandena för harrfiske var urusla och vi berättade för dem om vårt fiske vilket inte gjorde dem mer entusiastiska. Stigande vattentemperatur behövdes. Att fisket skulle komma igång av ändrade förhållanden skulle vi senare få höra…
Vi lämnade sjön och begav oss ytterligare ett bra stycke norrut för mörtfiske. Målet var en relativt stor sjö där en av mina norrländska kontakter hade rapporterat om mört runt 1 kg. Vi tänkte ge sjön ett par dagar åtminstone för att testa. Osäkert kort men faktum var att spänningen steg för var mil vi närmade oss sjön. Skulle det gå att fånga några stormörtar?
Vi anlände till sjön som såg ovanligt välmående ut. Den var relativt stor och sjökanterna var bevuxna med stora partier av säv. Stränderna var flacka och sjön såg grund ut. Vi slog upp våra två tält, ett sovtält och ett förrådstält, allt för att få plats med all kringutrustning. En grill tändes och medan de kryddiga korvarna blev klara lade vi ut var sitt bottenmete. Nästan genast gav min qvivertopp utslag och jag drog upp en skaplig mört runt 3 hekto. Den var vacker och kraftig. Vi fortsatte att fiska på samma plats första kvällen och natten och fiskade med swimfeeders. Trots att mörten hade en relativt hög medelvikt stannade toppen på runt 350 gram. De välkonditionerade mörtarna gav oss dock förhoppning att det borde finnas större.
Dagen efter fixade vi en båt i sjön för att kunna komma åt bättre platser. De boende runt sjön var fantastiskt vänliga och ville så klart få sig en titt på de två underliga figurerna från Småland som hade rest till deras sjö för att fiska mört. En efter en kom de ner för en pratstund. Jo, de hörde rätt. Vi fiskade mört! Under eftermiddagen letade vi platser för båtfisket genom att loda djupet i sjön och för att få bra precision både för mäskning och fisket lade vi ut markörer. Därefter mäskade vi med ett par kilo ströbröd. Fisket gick trögt och det kändes som om vi antingen var på fel plats eller att vattentemperaturen var alltför låg. Vattentemperaturen var endast 13 grader vilket är klart under mörtens trivseltemperatur. Även i kallaste laget för vår del då det inte lockade till bad direkt. De mörtar vi fick från båt låg i storleksklasserna 1 och 3 hekto. Flötmete var det vi använde oss av vilket är både kul och ruskigt effektivt.
Mellan mörtfiskepassen var vi och fiskade harr i en liten vacker jokk, belägen mitt i ingenmansland. Vattendraget ska ha producerat harr över 60 cm för ett antal år sedan. Strömpartier omväxlande med djupa höljor och stora stenblock karakteriserade ån. De mycket viktiga kantzonernas vegetation var så tät på många platser att det var omöjligt att nå vattnet. Vi kunde äntligen utöva lite flugfiske och fångade även några harrar på nymf. Vandringen dit blev jobbig då tuvor, så kallade kattskallar benämnt lokalt, stack upp högt upp till midjan. Man såg inte var man satte fötterna. Mellan tuvorna kunde man sjunka ner i gyttja till knäna om man hade otur. Dessa partier med tuvor omväxlande med myrmarker gjorde oss helt knäckta. Då vi sent nattetid var tillbaks där vi startade vår vandring var vi rörande överrens, det var den jobbigaste vandring vi någonsin upplevt.
En lite kuslig känsla infinner sig under fisket. Man är på sin vakt för att inte tappa bort sin kamrat som har den enda kartan och kompassen. Tro mig, i den svåra terrängen längs den lilla slingrande jokken är det lätt hänt. Skulle det hända är man illa ute med flera kilometer till närmaste väg och i ett landskap utan stigar eller andra naturliga strukturer som hjälper en att hitta vägen tillbaks.
Fågellivet var rikt vid mörtsjön. Några exempel på arter som fanns vid sjön var vigg, sjöorre, skogssnäppa, drillsnäppa, småspov, sidensvans, sävsparv, fiskgjuse och havsörn. Under förmiddagarnas frukostar kunde vi studera mestågens framfart och då och då fick vi sällskap av renar. En annan liten speciell händelse vad gäller fauna upplevde vi då vi metade mört från båten. Mitt i natten såg vi flera plogar komma längs stranden. Då djuren var runt 50 meter ifrån oss upptäckte de troligen oss och försvann dykande in i ett tätt vassparti. Vi var båda rätt övertygade om att det var utter vi sett och troligen rörde det sig om en familj med ungar. Extra kul eftersom vi ett par månader tidigare hade haft turen att få se en utter utanför Göteborg.
Vi hade varit vid sjön i fyra dagar och ännu hade vi inte hittat de större mörtarna. Det som slog oss var att det hade varit relativ mjuk botten på de platser där vi hade fiskat. Rakt utanför lägret däremot fanns en hårdare bottenstruktur av sand och grus. Sista natten valde vi att prova. Sten-Sture gick för att plocka hjortron på en intilliggande myr medan jag började bottenmeta. Mörtarna stod på kö vid mäskplatsen och äntligen var huggen distinkta. Mitt Drennanspö fick verkligen jobba på den långa distansen ut till metplatsen. Jag fick massor med mört i 3 hektos klassen och tillslut kom så lite grövre mört. Då Sten-Sture var tillbaka med några liter hjortron rikare fick vi några vackra mörtar över 5 hekto med 580 gram som topp. Det betet som fungerade bäst var en kombination av majs och mask. Framåt morgonen blev fisket sämre och vi var tvungna att få några timmars sömn innan avfärden hemåt. Vi hade i alla fall sista natten fått rejält med mört, säkert ett 80-tal och kommit över halvkilosgränsen vilket var vårt första mål. Hur stora mörtar som går i sjön är svårt att spekulera i. Säkert finns det betydligt större. Allt tyder på det så som näringstillgång och mörtens populationsdynamik i sjön med några få årsklasser. Hade vi bara haft några dygn till på oss så… Men så är det ibland. Att utforska nya vatten är ofta arbetsamt men samtidigt mycket spännande. Förr eller senare springer man på ett guldkorn. För att ytterligare strö salt i såren var vi i kontakt med harrfiskarna från Umeå under vår hemresa. Mycket riktigt hade fiskat lossnat då värmen kom och vinden lagt sig. Flera harrar över drömgränsen 1,5 kilo hade de fått. Speciellt en plats hade gett många stora fiskar. Platsen var stenudden. Det området där vi hade nött i dagar. Ännu en gång hade förhållandena visat sin betydelse!
Så får man sätta punkt för ännu en norrlandsresa. Fisket vi upplevde var inte det bästa men resan gav trots allt nya erfarenheter och massor av nya kontakter. Snart har man väl glömt det kylslagna harrfisket, mörtens ovilja att hugga och de svettiga vandringarna och planerar för nästa resa.
Ljuset är källan för allt liv. Inte så konstigt att det skapar beroende…
En reseberättelse som handlar om lite mer än bara storfångster. Långväga resor innebär att man ibland prickar sämsta tänkbara förhållanden. Att utforska nya vatten 150 mil hemifrån är både chansartat och arbetsamt men fyllt av spännande upplevelser. Är det inte just det fiske handlar om?
Äntligen var vi på väg. Första målet var en storharrsjö utanför Jokkmokk. Natten smög på oss då vi avverkade mil efter mil norrut. Hela natten körde vi och turades om att sitta vid ratten. På eftermiddagen i mitten av juli kom vi in i det lilla samhället Jokkmokk. Orten hade som vanligt intagit en gemytlig stämning och man kunde nästan omgående känna doften av kokkaffe och myggmedel. Överallt pratades det fiske och grönt var modefärgen på kläderna. Med andra ord ett samhälle uppbyggd kring fiske och vatten. Vi införskaffade det sista vi behövde och hade tänkt att slå upp ett tält för natten då vi helt oförberett blev inbjudna till öringsfiske i en närliggande större sjö. Inte kunde vi säga nej till ett sådant erbjudande. Ett par timmar senare var vi på plats vid öringsjön. Mannen som vänligt tog emot oss hade en båt som vi fick låna och efter tältresning vid stranden gav vi oss ut på sjön. Vi var trötta efter den långa resan så nått längre pass blev det inte. Kvällen övergick i natt och vår fångst bestod endast av några mindre abborrar. Femkilosöringarna fick sparas till nattens drömmar. Men nästa gång…
Något slitna vaknade vi följande morgon, ivriga att få komma iväg på harrfiske. Efter nån timme på den vattenskadade vägen såg vi harrsjön, sjön man hade längtat efter i månader. Vi ställde i ordning det läger som skulle bli vårt hem under sex dagar. Vädergudarna var inte med oss. En kall nordvästlig vind kröp in under all klädsel så som underställ och vindtäta jackor. Kyligt värre men det hindrade inte oss och vädret skulle hinna växla flera gånger om. En snabbtur med den lilla båten gav oss en liten harr på spinn innan vi insåg att vinden var alltför stark för en liten gummibåt. Istället passade vi på att prova en mindre, intilliggande sjö som har förbindelse med harrsjön. Där var vinden inte lika stark och vi provade både spinn och spinnfluga. Gäddorna var som galna i våra beten och nöp fluga efter fluga och dessvärre även våra flytkulor på ytan. Sten-Sture tog i alla fall en skaplig harr på dryga kilot mellan gäddornas attacker. Det spännande flugfisket var inte att tänka på då vinden omöjliggjorde detta. Inte ens under natten lugnade sig vinden nämnvärt. Det slet rejält i tältduken då vi tillslut gav upp fisket och lade oss i sovsäckarna för att få lite sömn. Vädret andra dagen var detsamma. Starka vindar som kom från nordväst. Istället för ett svårt, vindpinat fiske begav jag mig upp på fjället intill sjön, toppar som är uppåt 1000 meter höga. Efter en vandring på runt tre timmar stod jag uppe på den högsta toppen. Vindarna var otroligt starka och byiga men utsikten var som bjöds var fantastisk och väl värd ansträngningen. I nordlig riktning sträckte sig den mäktiga fjällkedjan och på vissa höga toppar syntes snö ligga kvar. Runt omkring syntes små sjöar lågt belägna på myrarna och mellan sjöarna slingrade små bäckar fram. Det skulle säkert ta många år att utforska alla vatten som syntes runt. Säkerligen finns det storharr i flera vatten. En ljungpipare avbröt mina tankar. Jag kunde tillslut lokalisera den på en liten sten då jag närmande mig. Då jag kom tillbaka till lägret var det redan kväll. Kvällens underhållning stod en familj bergfinkar för, då de matade sina utflugna ungar precis intill lägret. En härlig syn!
Det är stadigt under mina fötter. Här finns känslan av människans delaktighet i naturen, i något större och mycket viktigare. Ursprung som ännu inte suddats ut men som det mångt och mycket skeva samhället försöker att rubba på. Kanske är dessa områden människans sista utpost där man kan få behörighet till naturens egna språk. Ett språk som fortfarande inte är vinklat, rätat och utjämnat. Här sker påverkan endast av naturens egna lagar. Som det har gjort i tusentals år. Här finns den totala tystnaden. Det är kanske det som gör att man kan höra sig själv så tydligt. Tankarna får en annan prioritet än i det vanliga bruset. Fjällen är stadigt, vackert och tyst. Ursprungets mästare…
Vi startade nästa dag med spinnfiske längs sjöns djupkant men endast gäddor visade intresse av våra spinnare. Efter en stadig middag begav vi oss av för lite landfiske vid den grundare delen av sjön. Mycket växtlighet och djup ner till endast 1 meter gjorde det svårfiskat. Efter en stunds fiske hördes rop från Sten-Sture, något om harr. Jag skyndade mig dit och fick bevittna en vacker storharr liggandes i håven. Vilken harr! Vägningen bekräftade våra misstankar. Siffrorna på den digitala vågen stannade på 1560 gram. Det var en av sjöns verkliga giganter. Snabb återutsättning. En sån harr är ett unikt biologiskt paket, värd all respekt och beundran. Vid fångst är just luftexponeringen kritiskt för fisken eftersom det ansamlas koldioxid i blodet som fisken inte kan göra sig av med. Detta bör man ha i åtanke vid vägning och fotografering. Jag gjorde senare under kvällen och natten försök både från land och från båt, inspirerad av storharren tidigare under kvällen men det var endast gädda som ville hugga. Trött och sliten lade jag mig i tältet framåt morgonen.
Vårt läger fick under dag fyra besök av tre lavskrikor. Fåglarna var inte det minsta rädda och uppträdde nyfiket på oss. Framåt kvällen hade vinden lugnat sig så pass att vi gjorde ett nytt försök med gummibåten. Vi fiskade längs ena långsidan av sjön där djupet uppgår till 2-3 meter som djupast. På en plats går en lång stenudde ut i sjön. Stora stenar sticker upp så pass mycket i ytan att vågorna bryts. Udden borde vara ett bra tillhåll för harren där de säkerligen kan hitta mycket föda. Vi nötte på med spinnfiske och vinden tilltog ytterligare. Vi ville gärna inte tro att vinden och den kalla temperaturen gjort fiskarna totalt inaktiva. Tillslut fick vi en harr på drygt 8 hekto. Även den tog på en liten spinnare.
Trötta på vinden bestämde vi oss nästa dag för att satsa på ett nytt kort. Vi utforskade ännu en sjö men det gav ingen harr, bara ett flertal gäddor. I det kristallklara vattnet var det en speciell känsla att se gäddornas attacker på våra beten. Efter en jobbig vandring tillbaka under natten gjorde vi upp en eld vid lägret. Temperaturen sjönk kraftigt och man frös. Kokkaffe och några mackor smakade ypperligt vid lägerelden. Inte en mygga syntes till och inte ett vak på hela sjön.
Är detta verkligen harrfiske? Kanske det är november månad och all fisk har parkerat i den djuphåla som finns i sjöns mitt. Hålan är 100 m djup och det som bestämmer var fisken kan stå är harrens hierarki. Den största harren, sjöns drottning, en harr på 3 kg har ställt sig djupast, där vattentemperaturen är som högst och därefter intages platserna en efter en. Det är hundratals kilosharrar som har parkerat i djuphålan. De står kvar i hålan tills värmen återkommer i maj. Nu matvägrar de totalt och spar på den energi som de kunnat inhämta under sommarmånadernas ljusa nätter. Den korta tiden då harren kan frossa på sjöns överflöd dygnet runt. Vakande harrar hela nätterna… Jag slets upp från fantasierna och det var dags att krypa in det något varmare tältet. Skulle bara saknas att det låg snö på tältduken nästkommande morgon tänkte jag innan jag somnade.
Sista fiskedagen vid sjön. Vinden var den värsta hittills och det skummade rejält ute på sjön från vågorna. Det skakade i tältet från den friska vinden som tog kraft över hela sjön för att därefter svepa in över lägret. Under eftermiddagen kom ett gäng specimenfiskare från Umeå som skulle fiska några dagar. Sista kvällens fiske ställdes in och i stället gjorde vi oss bekanta med det nyanlända gänget. De tyckte förhållandena för harrfiske var urusla och vi berättade för dem om vårt fiske vilket inte gjorde dem mer entusiastiska. Stigande vattentemperatur behövdes. Att fisket skulle komma igång av ändrade förhållanden skulle vi senare få höra…
Vi lämnade sjön och begav oss ytterligare ett bra stycke norrut för mörtfiske. Målet var en relativt stor sjö där en av mina norrländska kontakter hade rapporterat om mört runt 1 kg. Vi tänkte ge sjön ett par dagar åtminstone för att testa. Osäkert kort men faktum var att spänningen steg för var mil vi närmade oss sjön. Skulle det gå att fånga några stormörtar?
Vi anlände till sjön som såg ovanligt välmående ut. Den var relativt stor och sjökanterna var bevuxna med stora partier av säv. Stränderna var flacka och sjön såg grund ut. Vi slog upp våra två tält, ett sovtält och ett förrådstält, allt för att få plats med all kringutrustning. En grill tändes och medan de kryddiga korvarna blev klara lade vi ut var sitt bottenmete. Nästan genast gav min qvivertopp utslag och jag drog upp en skaplig mört runt 3 hekto. Den var vacker och kraftig. Vi fortsatte att fiska på samma plats första kvällen och natten och fiskade med swimfeeders. Trots att mörten hade en relativt hög medelvikt stannade toppen på runt 350 gram. De välkonditionerade mörtarna gav oss dock förhoppning att det borde finnas större.
Dagen efter fixade vi en båt i sjön för att kunna komma åt bättre platser. De boende runt sjön var fantastiskt vänliga och ville så klart få sig en titt på de två underliga figurerna från Småland som hade rest till deras sjö för att fiska mört. En efter en kom de ner för en pratstund. Jo, de hörde rätt. Vi fiskade mört! Under eftermiddagen letade vi platser för båtfisket genom att loda djupet i sjön och för att få bra precision både för mäskning och fisket lade vi ut markörer. Därefter mäskade vi med ett par kilo ströbröd. Fisket gick trögt och det kändes som om vi antingen var på fel plats eller att vattentemperaturen var alltför låg. Vattentemperaturen var endast 13 grader vilket är klart under mörtens trivseltemperatur. Även i kallaste laget för vår del då det inte lockade till bad direkt. De mörtar vi fick från båt låg i storleksklasserna 1 och 3 hekto. Flötmete var det vi använde oss av vilket är både kul och ruskigt effektivt.
Mellan mörtfiskepassen var vi och fiskade harr i en liten vacker jokk, belägen mitt i ingenmansland. Vattendraget ska ha producerat harr över 60 cm för ett antal år sedan. Strömpartier omväxlande med djupa höljor och stora stenblock karakteriserade ån. De mycket viktiga kantzonernas vegetation var så tät på många platser att det var omöjligt att nå vattnet. Vi kunde äntligen utöva lite flugfiske och fångade även några harrar på nymf. Vandringen dit blev jobbig då tuvor, så kallade kattskallar benämnt lokalt, stack upp högt upp till midjan. Man såg inte var man satte fötterna. Mellan tuvorna kunde man sjunka ner i gyttja till knäna om man hade otur. Dessa partier med tuvor omväxlande med myrmarker gjorde oss helt knäckta. Då vi sent nattetid var tillbaks där vi startade vår vandring var vi rörande överrens, det var den jobbigaste vandring vi någonsin upplevt.
En lite kuslig känsla infinner sig under fisket. Man är på sin vakt för att inte tappa bort sin kamrat som har den enda kartan och kompassen. Tro mig, i den svåra terrängen längs den lilla slingrande jokken är det lätt hänt. Skulle det hända är man illa ute med flera kilometer till närmaste väg och i ett landskap utan stigar eller andra naturliga strukturer som hjälper en att hitta vägen tillbaks.
Fågellivet var rikt vid mörtsjön. Några exempel på arter som fanns vid sjön var vigg, sjöorre, skogssnäppa, drillsnäppa, småspov, sidensvans, sävsparv, fiskgjuse och havsörn. Under förmiddagarnas frukostar kunde vi studera mestågens framfart och då och då fick vi sällskap av renar. En annan liten speciell händelse vad gäller fauna upplevde vi då vi metade mört från båten. Mitt i natten såg vi flera plogar komma längs stranden. Då djuren var runt 50 meter ifrån oss upptäckte de troligen oss och försvann dykande in i ett tätt vassparti. Vi var båda rätt övertygade om att det var utter vi sett och troligen rörde det sig om en familj med ungar. Extra kul eftersom vi ett par månader tidigare hade haft turen att få se en utter utanför Göteborg.
Vi hade varit vid sjön i fyra dagar och ännu hade vi inte hittat de större mörtarna. Det som slog oss var att det hade varit relativ mjuk botten på de platser där vi hade fiskat. Rakt utanför lägret däremot fanns en hårdare bottenstruktur av sand och grus. Sista natten valde vi att prova. Sten-Sture gick för att plocka hjortron på en intilliggande myr medan jag började bottenmeta. Mörtarna stod på kö vid mäskplatsen och äntligen var huggen distinkta. Mitt Drennanspö fick verkligen jobba på den långa distansen ut till metplatsen. Jag fick massor med mört i 3 hektos klassen och tillslut kom så lite grövre mört. Då Sten-Sture var tillbaka med några liter hjortron rikare fick vi några vackra mörtar över 5 hekto med 580 gram som topp. Det betet som fungerade bäst var en kombination av majs och mask. Framåt morgonen blev fisket sämre och vi var tvungna att få några timmars sömn innan avfärden hemåt. Vi hade i alla fall sista natten fått rejält med mört, säkert ett 80-tal och kommit över halvkilosgränsen vilket var vårt första mål. Hur stora mörtar som går i sjön är svårt att spekulera i. Säkert finns det betydligt större. Allt tyder på det så som näringstillgång och mörtens populationsdynamik i sjön med några få årsklasser. Hade vi bara haft några dygn till på oss så… Men så är det ibland. Att utforska nya vatten är ofta arbetsamt men samtidigt mycket spännande. Förr eller senare springer man på ett guldkorn. För att ytterligare strö salt i såren var vi i kontakt med harrfiskarna från Umeå under vår hemresa. Mycket riktigt hade fiskat lossnat då värmen kom och vinden lagt sig. Flera harrar över drömgränsen 1,5 kilo hade de fått. Speciellt en plats hade gett många stora fiskar. Platsen var stenudden. Det området där vi hade nött i dagar. Ännu en gång hade förhållandena visat sin betydelse!
Så får man sätta punkt för ännu en norrlandsresa. Fisket vi upplevde var inte det bästa men resan gav trots allt nya erfarenheter och massor av nya kontakter. Snart har man väl glömt det kylslagna harrfisket, mörtens ovilja att hugga och de svettiga vandringarna och planerar för nästa resa.
Ljuset är källan för allt liv. Inte så konstigt att det skapar beroende…