Vem är Du, var bor Du och vad sysslar Du med?
Martin Falklind boende i Stenkullen, Göteborg. Chefredaktör för tidningen Fiskejournalen. (Numera, eller oftast, vill red. tillägga. Martin har 1000 järn i elden, är kanske mest känd för sina ”ekofiskefilmer” från olika håll i världen, som flerfaldiga gånger visats på TV. Den senaste filmen handlade dock om ett favoritfiske i Sverige – Martin jagade storgäddor). (Webmasters tillägg 2020: Martin är tjänstledig från Fiskejournalen och jobbar med ett nytt fiskeprojekt.)

Vilket är Ditt första fiskeminne? När började Du att fiska?
När jag var liten parvel tillbringade jag somrarna på Tjörn, där blev det till att börja med krabbmete och mete efter snultror på bryggan. Men det var vid 7-årsåldern det tog fart ordentligt, då flyttade familjen från Göteborg till Lerum. Där fanns massor av bra fiskevatten runt stugknuten. Men jag vet inte vad som var den utlösande faktorn, kan bara minnas att jag alltid varit fascinerad av fiskar, det känns faktiskt som att jag föddes med detta intresse.

Vilket är Ditt favoritfiske?
För mig personligen är det variationen som är spännande. Jag kan bli lika upphetsad av att smyga på skygga småöringar, som av big game-fiske.

Vilket är Ditt bästa/värsta fiske?
Oj, det är så mycket som hänt! Skulle kunna skriva en hel bok om alla dråpligheter! Det har till exempel blivit en del spön som åkt över bord eller när jag sparade pengar i flera år för att få råd med en fiskeresa till Madeira, och sedan inte såg ett ben på hela veckan eller när jag höll på att bli uppäten av en anakonda eller när vi lät en guide spela dödssjuk så att vi skulle få flygtillstånd med följden att ambulans med fullt sjukvårdsteam mötte helikoptern vid landningen eller när jag fajtade vad jag trodde var en jättelik nilenabborre under 15 minuter, som visade sig vara ett rep med en stor sten i änden osv osv osv

Som chefredaktör och filmproducent, ständigt på väg mellan olika jobb och platser i världen, hur mycket hinner du att fiska själv?
Om vi talar om ”privat” fiske så handlar det om väldigt få tillfällen under ett normalår. Talar vi om mitt jobb – alltså tillsammans med en stillbildskamera för att producera något för tidningen, eller framför en TV-kamera för att producera något för en TV-kanal – så blir det ganska mycket, minst 40 fiskedagar per år.

Du har gjort flera filmer som visar hur olika länder satsar på ”ekofiske”. Kolahalvön är ett exempel. Där ska det vara ett fantastiskt fiske, och det finns tydligen ett bra system för att behålla det. Hur fungerar det, och kan det vara tillämpbart i Sverige?
Det ryssarna gör är väldigt enkelt. Varje vatten förvaltas av respektive kommun tillsammans med de övergripande fiskerimyndigheterna, en rysk arrangör och en utländsk arrangör. Dessa parter enas om vilka fiskemetoder som skall tillåtas, hur många fiskare som skall släppas in per vecka och hur mycket fisk som skall få tas upp, samt hur bevakningen skall skötas. Därmed har man tillsammans skapat en exklusiv produkt som är kontrollerad och som går att sälja. Den utländske arrangören ansvarar för marknadsföring och att få dit gäster, samt att utbilda den ryska personalen så att de kan skapa ett upplägg som attraherar en betalande sportfiskare, guidning, boende, mat, service mm. Kommunen är delaktig vad gäller bevakning, arbetskraft mm. Fiskerimyndigheterna ansvarar för att hålla koll på bestånden och bevakning. Pengarna fördelas sedan mellan de två arrangörerna, kommunen och fiskerimyndigheterna. I flera älvar där det tidigare bedrivits yrkesfiske har ryssarna till och med tagit bort yrkesfisket helt, eftersom de tjänar mångdubbelt på sportfisket samtidigt som beskattningen av resursen fisk bara blir en bråkdel. Visst skulle både fiskbestånden och intäkterna öka i många svenska vatten om vi gjorde så som ryssarna. Men hur man skall få politiker och lokalbefolkning att förstå och våga satsa, eller att göra avkall på sitt egna nätfiske osv, ja, det kan jag inte svara på. Det är lättare sagt än gjort!